Frukten var i sin helhet otroligt vacker att genomskåda, jag lovar säga att den är mer komplex och skön än granatäpplet (!!!!!!!!!!). Jag överdriver inte om jag påstår att den inuti är uppbyggd som massor med invärtesblommor, den ser liksom science fiction ut, på ett 70-tals-aktigt sett.
Nackdelen är den att det tar tid att frigöra all ätbar kött och det absolut värsta är att delar av frukten ger ifrån sig en saft som precis som trädsav klibbar ihop allting och sätter sig fast på händer och knivar och vägrar gå bort oavsett hur man tvättar den - det enda som biter på det är olja.
När man efter "slakten" andas ut så ser ens skörd ut på detta viset ungefär:
Fruktköttet har en konsistens som liksom är en korsning mellan äpple och läder. Smaken är precis som chipsen smakar (egen) och lukten ska vi inte tala om, den är inte speciellt tilltalande. När jag alltid hört att durian ska lukta asäckligt har jag inte trott det, men nu när jag kännt en frukt dofta så pass, liksom ta över hela kylskåpet och inte vara pleasent så skulle jag heller inte bli förvånad om durian luktar så illa som alla säger.
Kärnorna ska tydligen gå att äta om man kokar eller rostar dem (råa innehåller de ngt. gift). På tal om det så reagerade två av mina vänner allergimässigt mot denna frukt när de blev bjudna den... något jag tänkt på när det gäller att prova ny frukt. Tänk om man liksom är dödligt allergisk mot något man inte känner till??
Har nu testat att koka kärnorna. De smakade ngt. i stil med kastanjer... d.v.s. inte riktigt min smak just nu...
No comments:
Post a Comment