det ligger i mina egna händer
valet är det
konstigt jag väljer sorgsamhet
doften av det jag lagat halvsex på morgonen
att ensam förtära detta känns sorgset
antagligen för att jag inte kommer få ngn beröm för det
för att berömet skulle ha fått mig att le
för att den goda maten troligen skulle gjort den jag bjöd på glad
som i sin tur skulle gjort mig glad
och jag stannar upp me'ns det varma sipprar ner i min strupe
och jag tänker att jag lika gärna kan vara glad
den sorgsna musik jag valt att lyssna på under natten
låter ibland mer muntert
kanske är det det vackra i det sorgsna som glädjer mig
men jag väljer att inte beakta glädjen
jag väljer
aktivt
att vara sorgsen
sorgsenheten i min egna händer
är fult
och vackert
på samma gång
ensamheten i mitt rum
är ensamheten som byggts upp av alla som lämnat min dörr
längtan i ensamheten
givetvis de som inte trätt in
men de som gått kommer ibland tillbaka
dock är det inte längre säkert när de kommer
att de kommer
om de kommer
och jag vet inte ens själv hur ofta jag är beredd att min dörr öppnas och stängs
jag vet inte hur stor ensamhet som är my cup of tea
jag vet inte
och kanske vill jag veta
men främst tror jag att jag inte längre bryr mig om kunskapen
viljan är nu istället att flyta med
låta det hända
vara handfallen inför valet
- det låter som en som tappat hopp, tappat lust, inte börjat orka ta tag
men jag menar bara det val som berör relationer
åtminstone menade jag
för nu blir jag tveksam igen
och vill plötslig veta det jag inte vet igen
cirkeln sluts, och ändå aldrig
mer som ett klot vill jag påstå
ett ont klot
den där tennisbollen jag pratade om
eller kanske grus på havets botten
som åker 1 meter hit, 1 meter dit
2 km sydväst, 2 kilometer nordöst
och sen råkar hamna 1 cm från där den började
nu börjar jag väl allt bli lite långrandig
likt bakom galler
och det är det
det är klychan som alltid innehar sanningen
klychan är
sanningen i en klotad sten
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Åhh, känner igen mig så mycket i det där - frustrationen över att inte kunna göra något direkt åt det där vemodet, och apatin som följer av insikten ibland.
Dock försöker jag tänka på taoismens valspråk om verkan genom icke-verkan, vilket inte är att inte göra något alls - utan snarare försöka styra skutan på rätt kurs genom så små medel som möjligt. Såsom hopp, öppenhet, tro , vilja - men om man jagar nåt för mycket är risken stor att det bara skräms iväg.
Jag vill i alla fall TRO att lyckan kommer om man liksom förbereder för den i sitt hjärta...
apati som följer av instinkt... mm... känner igen, fint uttryckt... men det är inte riktigt så jag känner nu. Inte det minsta apatisk faktisk... utan just mer hopplös och liksom ignorerande... för även om det händer ngt som man "hoppas", spelar det ingen roll... s.a.s. ...
det där valspråket du nämner är fint också.... men på ngt. sätt så självfallet, i.a.f. i mitt fall, så den känns meningslös...
Post a Comment