Druvorna,
dom slår mot mig
i en fruktansvärd svärm av lent hud,
barnet i mig,
hon kallar mig pappa
och önskar sig ett syskon,
himlen,
sluter sitt gap
över mig och sväljer.
Knöliga tuber,
kväver, misshandlar
och förintar mig i sinnesförvirring.
Intresset i rötter och återfödelse
tycks va det enda
- det enda som återstår.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment